17

när allt känns tomt, hopplöst och när alla bara lämnar och ingen stannar kvar och man börjar tappa tron på mänskligheten och man undrar: ska man leva hela livet och känna att det är "okej", eller ska man leva för de få stunder man är extremt lycklig?

det finns faktiskt ingen easy way out till någonting alls. och vad gör man när man är helt ensam ensam ensam och vilse i sig själv och inte kan lita på att någon ska stanna hos dig eller hos sig själva eller hos någon annan som verkligen behöver någon som klappar en i håret och pussar en i pannan och torkar ens tårar, och alla blir vilsna och ledsna och det är då, det är då jag önskar att jag hade tillräckligt mycket tejp och plåster för att laga allas brustna hjärtan.

ingen sa ju att det skulle vara lätt och ingen sa att det skulle vara svårt och jag kom till det här livet med noll förväntningar, noll tankar, noll förståelse för någonting. men jag förstår faktiskt några saker trots min oerfarenhet (hej 17 år):


1. detta är väldigt många jobbiga saker för 1 månad
2. jag borde faktiskt inte behöva vara ensam i detta som i nån slags sträckbänk
3. detta kommer bli den. värsta. julen. so. far.

ingen vill väl vara ensam