23

ibland är man så ledsen att gråten, hjärtat och luften fastnar nånstans på vägen och stämbanden krampar ihop så man inte kan andas och man kan inte prata för det kommer bara något slags halvdant ljud som ingen fattar (men oftast så kanske ingen egentligen innerst inne vill fatta. eller iallafall bryr de sig inte, fastän de säger att de gör det). och man vill förklara för människor hur man egentligen känner men man känner sig tjatig och det är jobbigt för allt man vill göra ibland är bara att vråla, skrika, gråta ut hos någon utan att på något sätt känna sig i vägen eller påträngande eller generad över att man är så fruktansvärt fruktansvärt långt nere på bottnen och kravlar.

det finns alltid någon som ibland, då och då, drar bort brunnslocket lite grann för den där oändligt djupa mörka brunnen som man ligger i och då känner man plötsligt lite hopp igen. men det spelar ingen roll hur mycket läxor och böcker du gräver ner dig i, hur många timmar du spenderar på att göra det du gillar allra mest eller hur många kvällar du spenderar med dina allra finaste vänner. för at the end of the day så dras det där locket för och det blir natt. igen. och du vet, att du kommer alltid vara ensam om natten. no matter how many people you invite to your pajamas party. för det är ganska sällan någon kan släppa in lite ljus. den personen kan inte alltid finnas där och ta emot dig när du faller och inte heller alltid hjälpa dig upp när du redan har fallit och han/hon inte varit där.

attans

drar en snäll bild till den tråkiga texten, det är ju trots allt jullov imorgon :) vad nu det ska vara bra för